Johan Bogg

En kollega till mig skrev idag något som jag kände att passade att skriva något om. Det han skrev var "Kanske för att vi trots allt som människor har ett visst behov av riter och traditioner", ämnet var julavslutningar i kyrkans vara eller icke vara.
Jag tänkte här försöka expandera ut lite hur jag ser på det hela.

En rit eller en traditions värde kan ju inte vara mer än vad åskådaren lägger i det. En rit eller tradition som jag behöver ha och sätter högt värde på kanske inte du som läsare av det här eller någon annan kommer lägga lika stor vikt på.
För mig känns det att de mest behövda, de mest värdefulla riterna, traditionerna och vanorna, är de som byggts upp organiskt i ens liv. Inte traditioner som några, för en själv, okända personer bestämde att vi skulle ha för hundratals, om inte tusentals år sedan. Nu när julen börjar närma sig känns detta mer aktuellt än under många andra tillfällen på året. Då butiker, företag och t.o.m. skolor berättar för oss hur Vi bör fira vår jul. Det kan vara allt från att ett företag bjuder sina anställda på julbord (en fin gest, visst, men egentligen betydligt mer än så), skolor som drar sina elever till kyrkan för julavslutning eller butiker som berättar att du skall köpa dina julklappar redan i oktober, att du ska köpa nytt julpynt och att för guds skull, du måste ju ha en Julskinka att äta när dagen kommer!

Jag kan egentligen säga att de, både personliga och väldigt opersonliga, traditioner jag lägger störst vikt på när julen börjar närma sig är väldigt få, men desto viktigare. Kyrkan är definitivt inte en av dom. Jag tänkte därför nedan beskriva vad Jag lägger vikt på, inte bara i December utan egentligen under hela året.

För mig kan en viktig rit eller tradition vara så enkel som att jag efter en lång dags arbete sätter mig ner i ett varmt bad, sluter ögonen och bara låter värmen omfamna min kropp. Detta gäller oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst ute. Mitt bad är viktigt för mig, det är viktigt för min själ och mitt välmående. De gånger jag bott i lägenheter utan tillgång till badkar har jag lidit något enormt över bristen av badkar.

Jag gillar också de återkommande spelen och lekarna min far sätter ihop under sensommaren, där alla vi i familjen träffas för en dag av lekar, tävlingar och sedermera en prisutdelning till den som, sprungit snabbast, svarat rätt på flest frågor och varit duktigast på att manövrera diverse fordon (mestadels en åkgräsklippare). Jag förlorar tävlingen, givetvis, men lika glad är jag för det.

Jag är inte mig själv om jag inte någon gång under sommaren en tidig sommarmorgon/sen sommarnatt suttit och kikat på soluppgången och tänkt på livets mysterier. Att någon gång under sommaren ta en cykeltur mitt i natten och bara njuta av den tystnad som infinner sig en vardagsnatt runt 3. Eller att under den begynnande hösten i slutet av september ta en lugn promenad och kolla på just ingenting.

Jag kan inte tänka mig en julafton utan familjemiddagen. Jag bryr mig inte längre speciellt mycket om julklappar, eventuell snö eller ens Kalle Anka på TV:n. Jag bryr mig inte om det är julpyntat, om vi har någon gran eller ens om vi har julskinka på bordet. Jag bryr mig mer om en middag med familjen, där vi kan dricka lite öl eller julmust, äta av maten och prata på. Nu förstår jag att vi så klart inte är ensamma om denna tradition. Men jag har aldrig motsagt mig traditioner som delas med flera.
Förut sa jag alltid att julmiddagen var rätt onödig, för man träffade ju familjen på spontana middagar ändå då och då. Men allt vad åren går och ens syskon flyttar hemifrån så blir dessa familjemiddagar färre och färre. Varvid jag så klart lägger större vikt på de få vi faktiskt har kvar.

Jag har svårt att tänka mig en vinter utan åtminstone en galen åktur på en släde, snowracer eller madrass ner för grustaget hemma hos mor och far. Där man farandes ner för nästintill vertikala sluttningar riskerar sitt liv för den  adrenalinkick man får när man förhoppningsvis tagit sig ner levandes. Detta är förstås en tradition jag med stigande ålder blivit allt mer rädd för att utföra. Men belöningen blir istället bara desto starkare.

En liten sak som det blivit sämre med på senare år är hur jag och mina yngre bröder förut brukade demontera diverse fyrverkeripjäser för att länsa dem på krut och annat gott för att bygga våra egna "bomber". Visst hände det att man, springandes över en åker med kaskader av smällande objekt ett par centimeter från ens huvud, bad för sitt liv att man skulle överleva. Men skrattade gjorde man efteråt, hårt och länge. För herrejävlar vad kul det var.

Jag kan inte heller tänka mig en kväll där jag inte får krypa ner bredvid Netten i sängen. Hålla henne intill mig och somna in, tryggt vetandes att hon finns där även i morgon när jag vaknar.

Nu kanske inte allt detta kan ses som traditioner eller riter. Men jag kan då säga att jag utan dessa saker i mitt liv inte skulle vara mycket till människa att umgås med.

Vad gör DIG lycklig?

Något som kanske inte är speciellt känt om mig, men som ändå är en klar del av mitt liv, är mitt näst största intresse här i livet. Men vi kanske ska ta och reda ut vilket mitt största intresse är först och främst. Många säger att det är datorer, något jag tar starkt avstånd ifrån. Datorer är kanske mitt primära intresse inom min största intressegrupp, om man kan uttrycka sig så. Datorer är bara en del av mitt största intresseområde. Jag gillar egentligen teknik, inte bara datorer... Det spelar egentligen inte någon roll vilken sorts teknik det är, jag skulle nog lika gärna kunna sylta in mig själv i mikrovågsugnar, varmluftsugnar, induktionshällar, keramikhällar och annan köksutrustning. Faktum är att jag just nu är stolt ägare av minst 5 olika sätt att tillverka kaffe på (Espressobryggare, mokkabryggare, vanlig kaffebryggare, pressokannor i 2 olika storlekar och en aeropress), 2 olika kaffekvarnar och i skrivande stund 4 olika sorters kaffe i mitt skafferi. Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att jag faktiskt är ganska nöjd med att det bara är en teknisk pryl. Vare sig det är datoriserat eller inte.

Men, vidare till mitt näst största intresse i världen. Något som de senaste åren präglat min lägenhet något enormt, till min sambos förtret... Tyvärr har intresset i år sjunkit ganska rejält, det kan vara att jag haft lite mer att arbeta med eller att jag varit lite nere under vinterhalvåret men jag kände inte samma sug nu under vintern som tidigare.
Mitt näst största intresse är hursomhelst växter av alla de slag. Nu har min lilla arme av växter förstås dött av under vinterns köld, mest p.g.a. mitt tidigare nämnda plötsliga intressebortfall. Jag har dock fortfarande en ganska stor uppsättning växter i vår lilla lägenhet. Just nu huserar jag tillsammans med ett par benjaminfikusar, en vaniljorkidé, tre chiliplantor, en myntaplanta, en sockerannona, ett par olika Hoyor, en sansevieria cylindrica, en bajonettlilja, 4st brudorkidéer, en passionsfruktsplanta (som tyvärr tagit hård skada under vintern), en ananasplanta, ett olivträd och en aloe vera... Tro mig nu när jag säger att detta är en otroligt liten uppsättning växter jämfört med vad det var för bara ett år sedan. Under denna tragiska vinter har nämligen totalt 11st växter sagt hejdå och lämnat mig...

Så, var vill jag komma med detta? Nä, inget speciellt. Jag har precis fått dig att bränna en minut eller så av ditt liv. Tack för mig.

Jag vet att det var länge sedan jag sist skrev här. Jag har haft fullt upp, har arbetat om dagarna och varit död om kvällarna. Allt i mitt privata liv har tagit en paus och stannat upp. I min hjärna har världen utanför varit fryst i sitt tillstånd, orörligt, imobiliserat av min ovilja att ta tag i saker utanför jobbets inträngda sfär. I årets mörkare månader brukar jag trivas, fast i år gick jag i dvala. Tyvärr stannade inte världen utanför upp som jag upplevde det, utan den har fortsatt utan mig. Mina växter har förtvinat i sina krukor, ovilliga att leva vidare utan min konstanta vård och uppmärksamhet. De gröna skogar som täckt mina fönster har istället, sakta men säkert, bytts ut mot bruna fallna löv och döda träd. Bloggen har inte uppdaterats alls sedan sommarens sista dagar, legat i dvala liksom sin ägare. Men på samma sätt som det gröna skottet skjuter ur en av balkonglådorna så vaknar även jag till liv. Jag ser mig om och ser ljus. Det är ljust när jag kommer hem, det är ljust när jag åker till jobbet. Vilken skillnad mot för bara ett par månader sedan då mitt liv var i ett konstant mörker.

Nackdelen med att pendla är just den, på vinterhalvåret lever jag i mer mörker än andra. När jag kliver utanför dörren på morgonen, klockan knappt 06:30, så är solen fortfarande långa vägar bort. När jag börjar dra mig hemåt igen när jobbdagen är slut så visar solen inte heller sitt ansikte. Min värld är ett mörker, mitt liv är fast i ett konstant mörker och jag känner att det är natt. Min själ sover vidare fylld av melatonin och andra mörkeraktiverade signalsubstanser. Vinterdepressionen är ett faktum och min fritid är död.

Nu kommer då våren igen, stormande fram och solen visar återigen sitt ansikte, jag vaknar sakta upp ur min dvala och lusten att leva, att skriva och att ta sig framåt är här igen. Jag börjar så sakteliga bli hel, bli en del av världen utanför igen. Mina döda växter rensas bort från fönsterbrädorna, jag när de få jag har kvar till liv igen och grönskan tar sakta form i mitt liv igen. Mina fikusar tar sig sakta kraft att återuppbygga sin lövprakt och min passionsfrukt drar sakta men säkert nya skott till liv. Snart är prakten återfunnen och sommaren är säkerställd. Jag känner mig själv vakna och det jag ser är ljus...

Det var längesedan jag bloggade nu, jag skulle vilja säga att det beror på mitt stressiga liv och den brist av tid som följer av detta. Jag skulle vilja säga att jag haft dåligt samvete för att jag inte plitat ner något på min sida på länge och jag skulle vilja säga att jag saknat det. Tyvärr så stämmer inget av dessa saker, jag bryr mig egentligen inte ett skit över att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har förvisso ett relativt stressigt jobb och ingen ork att sätta mig ner och skriva saker på bloggen på fritiden, det är väl det enda av det ovanstående som faktiskt stämmer. Men den mest primära orsak till att jag inte skrivit på länge är att jag inte haft någon inspiration i kroppen. Jag är en extremt inspirationsdriven människa, jag kan inte bara sätta mig ner och skriva saker på beställning. Inte ens det kortaste, enklaste, inlägg man kan tänka sig blir något av värde om jag gör det "på beställning". Så jag håller mig ifrån, ibland för länge, att skriva.

Nu börjar juletiden närma sig igen, lika stressfyllda människor som alltid springer omkring och trängs på stan. Jag mår illa när jag ser det, jag blir irriterad på människors dumhet och jag skulle helst av allt vilja plocka upp folk på stan för att bara ge dom en käftsmäll och skrika "MEN SKÄRP DIG FÖR FAN!". Det är hemskt att se att vi människor fastnar i en sådan masshysteri runt denna tid varje år bara för att det för ~2015 år sedan föddes en människa som senare kom att bli känd som Jesus. "2015?" skriker ni, "2009 är det väl!". Nej säger jag, enligt fina små teorier så föddes jesus ungefär år 7 före kristus, han föddes alltså före sig själv. Är inte det gudalikt så säg.
Fast i år är själva julfirandet faktiskt inte så hemskt som det har känts tidigare år, jag ser faktiskt fram emot julafton för en gångs skull. Jag ser fram emot familjemiddagen och jag ser fram emot en relativt trevlig tid med mycket stearinljus och glögg på kvällen.
Julfirandet har antagligen sina rötter i vintersolståndet, åtminstone i norra delar av världen. Som vanligt med kristendomen är den duktig på att implementera andra kulturers/religioners högtider i sig själv och få det att verka som deras egna högtider. Ta t.ex. allhelgona, som snoddes från kelterna av de kristna. På samma vis kan jag tänka mig att kristendomen assimilerade det hedniska vintersolståndsfirandet. I vissa länder har t.o.m. kristendomen snott midsommarfirandet, där de firar Johannes Döpares dag istället (S:t John). Visst får det en att verkligen tycka om kristendomen när man vet att dom är så snabba på att sno åt sig andras högtider och göra dom till sina egna?

Så kommer då den tiden på året när en av mina stora passioner får gå igång igen. En av mina alla förälskelser som får mitt hjärta att göra små glädjeskutt och som är en av mina fixpunkter varje år.  Nu börjar en tid som kommer sträcka sig fram till någon gång i januari och eventuellt längre. Känslan slog mig som den första snön igår, när jag bevittnade just den första snön (för mig) för i år... Jag pratar inte om vintern, vilket jag inte har mycket för. Eller julen som med all sin stress, överdrivenhet och ultrakonsumtion faktiskt inte tilltalar mig mer än för julaftons familjemiddag. Jag pratar om en annan klassiker som hör både julen och vintern till. Jag pratar om glögg.

Förra året tror jag att jag konsumerade 10 olika sorters glögg, där årspremiären var med Blossas årgångsglögg för 2008. Som alla andra av Blossas årgångsglöggar så lämnade den mig inte oberörd, jag köpte genast ett par flaskor extra och njöt länge och väl av dom, i små små doser per gång. Liksom jag hade gjort året där innan, och året innan det och... Jag sörjer en stund dagen när sista koppen glögg dricks, förhandsbestämt som det är. "Detta är den sista för denna gång, mer får jag dricka i höst". På samma vis gläds jag när säsongen för glögginmundigande börjar närma sig igen, mitt hjärta skiner upp vid tanken av att återigen få värma en kopp glögg och sätta mig ner och njuta av att jag är inomhus och inte i kylan utanför.

Årets premiär är nu, alldeles precis nu. Jag sitter här med en kopp av årets Blossa-årgångsglögg, d.v.s. Blossa 09 med smak av Clementin. Jag är glad, jag tar en liten mun glögg och jag njuter av smaken. Jag tar en till och känner mig glad. Koppen som en gång var full är nu tom, jag däremot är full av njutning och glädjekänslor. Vintern närmar sig och det rör mig inte, bara min glögg är där med mig är jag glad.

Här kommer då första inlägget efter semesteruppehållet, ganska inspirationslöst och väldigt snabbt ihopslängt. Mer kommer komma under hösten, det kan jag lova.

Jag sitter nu ensam i min lägenhet tillsammans med min söndagsångest, min vattenpipa och min kära, tvärdöva, katt. Sambon är borta, hon åkte till london för att hälsa på sin syster. Jag känner den kalla kvällsluften krypa in genom den öppna balkongdörren. Jag känner igen kylan och jag känner igen lukten av luften. Det är hösten som analkas. Marken har blivit kallare, sommarväxterna vittrar ner och dör, blomstern har avslutats och dikena överfylls av höstens blommor, renfanorna. Dessa modiga växter som står emot både kyla, korta dagar och näringsfattig jord efter sommarens blomsterprakt. På min balkong börjar tomaterna mogna, jordgubbarna skjuta sina sista skott och de ringblommor, lupiner, violer och allt annat som växt i mina balkonglådor börjat fälla sina blommor, sloka ihop på samma vis som hösttrötta människor gör och mörkret har fallit. Nu närmar sig min absoluta favoritårstid. Mörkret och kylan bäddar för perfekta myskvällar med en varm kopp choklad, te eller kaffe. Semestern är slut för de allra flesta och arbetet har påbörjats, samhället återställs till sin normala gång. Slut är det med restauranger och butiker som håller semesterstängt. Caféer vid badplatser stänger igen och ägarna återgår till vad de nu gör under årets resterande 8-9 månader. Lyktor tänds efter vägar, stigar och motionsslingor, vädret blir lite hårdare och allt är bara underbart. 

Framtiden håller en fram en hel del saker åt mig och väntar på att jag skall komma och plocka. Där om två veckor har jag min andra uppkörning som förhoppningsvis också blir min sista. Jag skall ta körkort innan höstlovet, det har jag lovat både mig själv och min lillebror. För där under höstlovet skall jag och min lillebror ta oss till tyskland, ta vår årliga road trip som i år tyvärr blivit försenad gång på gång. Ännu närmare i tiden så skall jag imorgon hålla min första lektion med eleverna, IT-samordning tillsammans med en av våra treor. Jag har inte hållt i denna kurs tidigare och det ska bli ett äventyr i sig att hålla i den tillsammans med min nya kollega Martin.
Innan dess skall jag göra klart mina bekymmer på balkongen, stänga dörren som släpper in den kalla luften och ta med mig ett glas kallt vatten, en frukt och en bok och sätta mig i ett badkar fullt med varmt vatten. Det skönaste jag vet, och den enda tidpunkten på dygnet jag känner mig helt tillfreds med mig själv. Sedan är det sömn som gäller, en sömn jag redan nu känner kommer bli månadens bästa.

Lev väl kära värld, ta det lugnt i höst och njut av varje sekund.

Jag är inte speciellt religiös av mig vilket antagligen har märkts på tidigare inlägg här på bloggen. Jag ogillar hjärntvättade människor som med alla medel försöker sprida sin tro. Vara sig den tron nu är den kristna tron, judendom, islam eller buddism så ställer jag mig frågande till själva propagerandet för något som i stort inte känns som något annat än glorifierade sagor.
Ta t.ex. katolicismen som snarare är en hel institution här i världen, de har sitt eget lilla land (vatikanstaten), sin egen superledare (påven) och sina egna regler att följa. Precis på samma vis är fundamentala islamister och judar till vis del toppstyrda, vare sig det är en Imam eller en Rabbin så håller dom fast i sina troende och ser till att de tror rätt och följer de seder som krävs. Nej, nu var jag lite överdriven, påven har betydligt mer makt över det katolska folket än vare sig en Imam eller Rabbin har över de sina. Men vad jag vill komma till är att t.ex. katolicismen inte är något annat än ett glorifierat djävla försök till maktutövande på sämre vetande...

Jag säger inte att jag definitivt inte tror att det kan finnas någon "skapare" som planterat oss på jorden. Men jag vägrar då tro på att det är någon övernaturligt väsen som skulle vara så skilt från vår värld att han dels skulle vara allsmäktig och dels även evig. Vad gör då denna världen annorlunda än valfritt datorspel där vi, människorna, är herrar över datorspelens karaktärer? Vi har fri vilja svarar några, nej...Hur vet ni det? Kanske alla våra handlingar bara är klick på en gigantisk musknapp någonstans på andra sidan?

Nej, jag tror då definitivt inte på någon allenarådande "gud" som kan göra vad han behagar. Då ser jag det som mer troligt att världen skapades av ett par ungdomsutomjordingar som på en fyllefest råkade skvälpa ner lite dumma saker på jorden... Eller varför inte The Flying Spaghetti Monster (http://www.venganza.org/) när vi ändå pratar bisarra idéer?

Nej, nu har humanisterna kört igång årets bästa kampanj...Den heter Gud finns nog inte och finns att beskåda lite överallt. Här på webben närmare bestämt på http://www.gudfinnsnoginte.se.

Jag känner att vi bör ta bort "Kristendomen" som huvudreligion i Sverige och eventuellt kanske sträcka oss så långt att säga att vårt samhälle är baserat på kristen moral. Även om det också låter lite fel...

Fram för agnosticism och ateism (där jag hör till den förra).

De tunga regnmolnen rullade sakta över landet, de spred sin last över ängar, skogar, åkrar, hus och vägar i ett hastigt tempo. Vattnet forsade ner längst trädstammar, rev med sig smuts, insekter och lavbitar. Ner i marken, genom de första lagrena av gräs,gamla löv och lös jord blandat med grus. Spolar bort och dränker maskar, insekter och spindlar. Ger liv åt växtkrävande plantor och fuktälskande svampar. Jorden är mättad, överfylld av vätska, det kan inte ta emot mer. Pölar bildas, pölar där gamla löv och små grenar flyter på ytan, flytande iväg nerför vägar, ner i dagbrunnar och vidare till utloppet i älven en bit bort. Sommaren, den svenska sommaren, blöt och regnig men på något vis absolut underbar. Vi genomlever den varje år, vi klagar, vi skäller och åker härifrån på semester i länder på andra sidan jorden för att undvika regnet. Men vi bor kvar, vi lever här, vi tillhör denna sommar och den bor i vår själ. Vi är en del av den precis som den är en del av oss och vår identitet. Vi svenskar, vi nordbor som älskar att klaga, älskar att vältra oss i missnöje men aldrig göra något konkret åt alla fel vi finner med vår värld. Vi gnäller, vi accepterar och vi går vidare. Aldrig sker det att vi ändrar, flyr eller bryter mönster. Vi är här och vi vet att det även finns ett "där". Ett "där" där det inte regnar lika ofta som solen skiner, ett "där" där 7 månader per år inte regeras av mörker, kyla och ensamhet. Ett "där" där vädret alltid är bra, där persikor, apelsiner och andra exotiska frukter kan växa i trädgården. Vi vet detta och vi drömmer om detta, men vi stannar kvar. Bor vi här för att vi älskar det, eller kanske för att vi älskar att ha något att klaga över. En biljett utomlands ligger bara några få tusenlappar bort, ett jobb i ett annat land är inte svårare att få än ett jobb här hemma, men vi stannar kvar, vi är, vi bor och vi älskar.

Sverige är landet lagom, vi har lagom mycket regn, lagom mycket sol, lagom mycket vinter och lagom mycket folk. Vi älskar vårt lagom, och vi stannar kvar här för att vi själva bara är lagomt nöjda med det vi har.

Alla har vi vår alldeles egen personliga bibel. Den där boken som betytt något extra i ens liv, som förändrat hur vi ser på saker eller fått oss att tänka i banor vi aldrig tänkt i förr. För mig personligen är det Liftarens guide till galaxen som var och är den boken för mig. När jag läste den för första gången när jag var 15 år gammal så förändrade den mig, min humor och till viss del också mitt hopp på framtiden. Under åren har denna bok betytt mer för mig än många andra böcker. Med, för mig, klockren humor, extremt roliga skämt och en fantastiskt väldold, men samtidigt skarp kritik mot vår omvärld. Bara delar av början av boken visar att den är skriven som någon bokvärldens motsvarighet till punkrock. Mot samhället, mot vardagen, mot gällande regler och ologiska beslut och val av samhället i stort. Den börjar rakt av med att dissa vår världs cirkulation runt pengar, vårt beroende av monetära medel, tekniska mojänger och andra saker som "höjer" vår levnadsstandard. Douglas Adams var nog inte speciellt imponerad av den tidens och för all del nutidens besatthet av onödiga prylar. I hela bokserien klarar våra hjältar sig med ganska enkla saker som ett uppslagsverk, en handduk, en ordentligt bra attityd och ibland för Arthur en handväska. Med dessa enkla medel som största hjälpmedlena tar de sig från ena sidan av rymden till andra, reser i tiden vid flera tillfällen. stoppar krig och ser till att allt slutar otroligt bra (för alla utom de som för tillfället befann sig på jorden åtminstone).
Om nu dessa fiktionella hjältar klarar sig utan flashiga klockor, dyra bilar (även om de nu hade tillgång till universums mest avancerade rymdskepp), moderiktiga kläder och andra onödiga attiraljer så borde väl även vi kunna göra det?

Tyvärr är nog inte verkligheten så enkel, tar ni ifrån mig mina datorer, min telefon och mitt bredband så är jag inte längre något annat än en tom själ i en mänsklig kropp. Jag är tom, ensam och utan syfte utan mina kära ägodelar. Jag är väldigt beroende av mina små teknikprylar och jag är villig att erkänna det. Nej, detta var aldrig meningen att det skulle vara någon sorts analys av HHGTTG, utan ett blogginlägg om livet i allmänhet. Så blev nu inte fallet och för detta ber jag om ursäkt.

Jag vill också säga att jag anser att rättighetsinnehavarnas idéer om att låta någon annan skriva den sjätte delen av HHGTTG är värdelös, illa planerad och en skymf mot minnet av Douglas Adams. Inte låter vi väl någon skriva egna uppföljare till Arthur C. Clarkes eller Asimovs böcker (eller gör vi kanske det?). Nä, det här känns inte bra. DNA är den enda, och ska vara den enda, som skrivit, skriver eller någonsin kommer skriva en del av Liftaren (nu kommer han ju aldrig skriva någon mer då han är död sen några år tillbaka). "And Another Thing..." ska den tydligen heta och skall publiceras i höst. Om vi tar titeln till Svenska så borde det enligt samma namngivningsprincip som den engelska titeln (ett citat från Kap.3 av Ajöss och tack för fisken) vara "Ett sista argument...". Jag är inte glad, inte det minsta lilla glad på något hörn i min själ eller kropp. Jag är sur, jag är förbannad och jag är otroligt sugen på att läsa vad denna skit kan komma att innehålla.

Jag får verkligen hoppas att författaren åtmistone till någon liten del tar pekpinnar ifrån det som ev. skulle ha kommit att bli en sjätte Liftarenbok, alltså "The Salmon of Doubt" som är en kompilation av Douglas Adams anteckningar från hans dator. Men även namnet på det som var på väg att bli en ny Dirk Gently-bok, men som det sas att Douglas Adams i stort ville göra till en Liftaren-bok istället.

Källa? http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/7619828.stm

Sommartider... Känn på det ordet, sommartider... Ett så fantastiskt ord att det skrivits låtar, dikter och t.o.m. filmer runt själva idéen av sommar. Kanske är det vår svenska vinter som gör att sommartid känns som ett så pass fantasiskt ord som det faktiskt gör. Jag skriver med stängda ögon, jag insuper luften från den öppna balkongdörren, känner den svala kvällsluften smeka mina bara armar, jag känner lukterna av syrén, hägg och klippt gräs. Jag hör barnen leka i lekparken på gräsmattan utanför. I mitt inre går jag ut på balkongen, ser solen försvinna bakom grannhuset, ner över horisonten, vidare i sin färd.
Jag tar ett djupt andetag, fyller mina lungor med luften som är utanför, luften som är fylld av sommar, minnen och framtid.

Jag planerar sommaren, jag fröjdas över möjligheterna framtiden bär med sig och jag önskar att jag någon gång igen bara för en kort stund hittade den passion för cykling jag hade för många, långa, år sedan.
Jag känner att nu, i år, är rätt tillfälle att börja igen. Jag kommer ha så mycket underbar tid att göra av med under sommaren, tid som kan läggas på intressen, personlig utveckling och förbättring av personliga förhållanden och min sociala kompetens. Kanske är detta sommaren Johan blir som alla andra? Haha, nej, vi kanske inte ska förvänta oss mirakel.
Jag driver vidare i mitt inre, mot horisonten, jag ser blomstrande skogar och forsande älvar. Dansande barn och skrattande föräldrar, röda husknutar och människor på promenad. Jag ser hus som målas, bilar som lagas och pooler som fylls med härligt vatten. Jag känner värmen från solen i mitt ansikte, jag ser båtar på vattnet och skrattande familjer på utflykt. Jag ser nubbar som dricks i glada vänners lag, badande personer i varma insjöar och aklejor som blommar på gamla skogstomter. Jag ser Sverige i sin storhetstid, jag ser mitt kära land i den årstid det är som bäst.

Jag öppnar äntligen sakta ögonen, jag ser min datorskärm, mitt skrivbord och mitt vardagsrum. Jag hör "What do you mean 'Flash Gordon is approaching?'", det är Queen. Jag är hemma, instängd och alldeles ensam. Jag är inte del av sommaren, jag är utanför...Jag är jag.

Här sitter jag då igen, som så många höstar förr och känner att framtiden ligger för mig, att den finns där framme någonstans och bara väntar på att bli upptäckt. Den bara väntar, gömmer sig och smyger iväg lite längre bort för varje steg jag tar.
Framtiden är som ett litet skyggt djur som gärna håller sig borta, en liten bit ifrån, precis där i ögonvrån men borta samma sekund som man vänder sig om.

Som en duktig, nej, förträfflig jägare har jag nu fått korn på spåret det lämnar, det leder någonstans långt bort. Det leder bort, bort mot en mörk dunge av farliga träd, djupa gropar och smala stigar utan belysning. Där någonstans bortom denna dunge gömmer sig framtiden och där någonstans gömmer sig mitt framtida själv.

Jag har förhoppning att finna en ljus, öppen och allmänt förträfflig glänta där på andra sidan, som ett avvik från det trista - ökenlika - som jag färdats igenom de senaste dryga 1650 dagarna av min framtidsjakt.
Grovt räknat är det nu det antalet dagar som passerat sedan jag för första gången satt mig ned och sa orden som kommer så naturligt för mig numer, utförde arbetet jag dagligen utfört och började slita sönder min hjärna för att verka så trevlig och tålmodig som möjlig, dag ut och dag in.
Arbetet som så många människor först och främst associerar med tristess, repetition och hjärndöd aktivitet. Dessa dagar kommer snart äntligen till ände, jag får fly, jag får sticka vidare på äventyr.

Ni har säkert räknat ut vid detta laget att den mörka dungen är en omskrivelse av den första tiden på ett nytt jobb, den första osäkra tiden då inget är vana, inget är mitt och inget är vardag. Dagar då allt är nytt, obekvämt och då varje dag är helt ny utan märkbart repetitivt mönster. Jag hoppas att jag tar mig igenom dessa dagar oskadd, tar mig igenom skogen och ut på min fantiserade öppning på andra sidan.

Jag hoppas att min glänta, alltså mitt arbete, min nya vardag och mina nya vanor är bra sådanna som ger mig lycka i många år framöver. Som inte efter bara någon vecka känns gammalt och förlegat, trist och överspelat, repetitivt och hjärndött. Nej, jag hoppas på stimulans, äntligen denna stimulans jag varit utan. Utnyttja den hjärnkapacitet jag har, utnyttja den till något annat än att leda hjärndöda människor på rätt väg i sin egen personliga lilla skog. Där har de många gånger gått vilse och behövt lite hjälp, en liten puff åt rätt håll, eller i vissa fall en slägga i huvudet och bortforsling som en gammal grottman med sin kvinna. Dessa människor måste nu finna någon annan som kan leda dem rätt, som kan peka dem åt rätt håll och hålla ett hårt tag i släggan vid nödfall. Jag har avsagt mig ansvaret för dom, så nu får mina efterföljare, mina nuvarande kolleger, ta över ansvaret för de mina.

Jag ska skaffa bättre saker att göra. Med mig på mitt äventyr har jag min älskade sambo Netten, min starka (nåja) och stolta katt Vitis och en förhoppning om framtida lycka och i förlängningen en underbar glänta att kalla min egen.

Vad kan gå fel?

Jag kom idag på att det finns ett universellt hjälpmedel som heter "Mamma".
Tydligen kan ens mor vara bra att ha ibland, det finns massvis med användningar för en gammal mamma:

1. Man kan ställa dom som dörrstopp.
2. Man kan lägga dom under sängen som monsterbete, så att man själv slipper bli uppäten.
3. Man kan använda dom som parkeringshjälpmedel i garaget, låter dom illa har man kört för långt (och på dem).
4. De ger en gratis mat ibland.
5. Man kan ge bort dem till Rädda barnen, alla behöver en mamma.
6. Fryser man enormt kan man elda upp dem för värme.
7. Dom kan ge en kramar när man är ledsen.
8. Tigger man kan man få en huvudvärkstablett eller två.
9. Man kan ställa dom i hallen som rockhängare
10. När dom blir gamla och sitter i rullstol så kan man köra rullstolsbowling med dem.

Pappor däremot har mer praktiska saker att användas för, t.ex. tapetsering, målning, snickring och så kan också de användas som brasved i kalla vintrar eller som bowlingklot i rullstolsbowling.

Saken är den att min bloggare använde MIN mor för hjälp idag, jag blir vansinnig.
Han tog alltså Min mor och använde för att få hjälp, han använde min mor som hjälpmedel...
Det är...jag vet inte vad det är, det är total katastrof.
Nej...Jag måste nog ta och sno min bloggares bil, jag behöver ha en sån nu...
Lika ska vara lika...

Update:
Jag råkade låsa in mig och en kollega i kulverten under huset här idag, fan ta dom där dörrarna som bara går öppna från ena hållet utan nyckel...

Jag loggade precis, för första gången på mer än ett år in på mitt konto på Lunarstorm (haha, hoho...).
Jag kände mig nostalgisk och läste igenom lite gamla dagboksinlägg där, det senaste från någon gång i slutet av 2006.
Jag arbetade mig sakta me säkert tillbaka till ett inlägg från våren 2006, närmare bestämt 16 april.

Jag läser där att jag sitter och lyssnar på Bad Religions Whisper in Time, jag slår upp mitt iTunes, söker efter den och nog fan är det en av världens bästa låtar. Även om det kanske är den nostalgiska aspekten i texten som får mig att klicka till, som får mig att känna mig som den 17-18 åriga förvirrade kille jag var när jag hörde den första gången. På skivan The New America från år 2000.

Såhär en natt som denna, i en tid som denna med ett liv som detta så är det egentligen inte mycket jag är missnöjd över såhär i efterhand. Såhär med facit i handen är det ytterst få saker jag vill ändra på, förutom kanske mitt arbetsval.
Jag har en sambo/flickvän som jag håller mer kär än någon annan människa jag träffat, jag har en trevlig bostad och jag har precis köpt ett nytt sovrum (som i sig blev otroligt bra), så ja, livet är bra, förutom då arbetsvalet...
Eller egentligen inte arbetsvalet i sig, utan snarare tiden jag tillbringat där. Jag minns när jag började på Solvus i Järvsö hur jag tyckte att de som varit där i 3-4 år hade varit där länge. Nu har jag sedan lång tid tillbaka brutit 3 års gränsen, och i höst bryter jag även 4.5 års gränsen och sen är det inte långt kvar till 5 år den 20 april 2009.

Jag gillar egentligen jobbet, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag trivs med mina arbetskamrater och jag trivs med mina chefer. Men jag har gjort det för länge, jag har gjort det jag kan göra, jag har stannat i min utveckling och känner ingen väg vidare, ingen väg framåt, uppåt. Jag är stillastående utvecklingsmässigt och suget efter att lära mig nya saker har även det avtagit, stannat av och näst intill upphört.
Mitt datorintresse är, relativt mot för 5 år sedan, noll och intet, försvunnet i luften och jag längtar inte längre till ny hårdvara. Jag är klar, jag är slut, jag har gjort det jag kan, det jag kom för att göra, jag är urgröpt och tom. Ett gapande sår av föredetta teknikintresse sitter kvar som en påminnelse och ibland värker det till, som för att påminna mig om var jag kom ifrån.

Må det nu vara min arbetsgivare som bidragit till detta uttömmande av intressen, men jag har fått några nya under tiden. Jag odlar mina växter, jag tar hand om mina passionsfrukter, mitt kumquat-träd, min tobaksplanta och mina hoyor. Men datorintresset slumrar där djupt inuti, teknikgalningen i mig lever fortfarande kvar.
Det får sitt utlopp i mindre planerade inköp av teknikmateriell, nu senast ett bluetooth-headset och en DVB-T mottagare för USB-inkoppling. 

Kanske är det mina Macar som ätit upp datorintresset, det finns inte längre någon möjlighet att bygga om, köpa nytt och uppgradera mina datorer. På sin höjd köper jag ett nytt USB-minne, lite mer RAM eller en ny mus. Men borta är dagarna då jag köpte nya grafikkort, ett moderkort, senaste minnestekniken eller en ny DVD-brännare.

Jag vet inte om det syns utåt, men någon borde märkt av det, att jag inte har samma intresse av att lära mig nya saker om datorer. Mina kvällar har bytts ut från att sitta uppe för att programmera, läsa teknikmanualer och tråna efter ny hårdvara till att kolla på TV-serier och film. Jag undviker gärna att prata datorer med mina vänner och min familj, gör någon det ändå så säger jag "Mmm" på några lämpligt valda ställen och kopplar in supportörat, d.v.s. in i ena och ut ur det andra utan att egentligen ta notis om vad det egentligen är vi pratar om...

Nej, livet som Mac-användare är tråkigare än livet som PC-användare var, iallafall när det kommer till ren nyfikenhet och upptäckarglädje. Eller är detta bara något jag inbillar mig själv, hade kanske intresseförlusten kommit vare sig jag var PC-användare eller Mac-användare?
Utöver det så var jag aldrig säker på att jag faktiskt ville jobba inom något IT-relaterat, och den lusten har inte blivit större de senaste åren, den lusten är förstörd, kanske för alltid...

Nej, dags nu att sova och sörja ett, i stort, förlorat intresse, en förlorad passion och bara hoppas att det någon gång, om ett tag, väcks till liv igen och att det inte är permanent förlorat.

Pissregn, det slår mot fönsterbrädan, skvätter upp på fönstret och skymmer sikten ut.
Himlen är grå, fåglarna, människorna och solen har gömt sig...Pissväder.

Det är söndagen den 3 augusti, och vädret suger stenhårt.
Sommaren känns som om den är slut, det varma vädret som var bara några dagar sedan känns avlägset och lite som en glömd vän sedan förut.
I detta helvetesväder skall vi bege oss på en resa, en resa som kom att ändra mitt liv, min framtid och mitt sätt att se på andra människor. Nej, nu ljög jag, det enda resan ändrade egentligen var sovrummet, min syn på andra människor är samma som vanligt, d.v.s. att enskilda individer kan vara vettiga, människor i grupp är disorganiserade, dumma och ivägen.

Åter till vår resa.

Vårt mål var IKEA i Valbo utanför Gävle. med motvind, blåst och en släpvagn tog vi och riktade våra näsor mot Gävle.
Väl framme märkte vi att något närmare halva gävleborgs befolkning hade samma söndagsplaner. Det kryllade av förvirrade människor som rörde sig helt i motsats till en flock fåglar, d.v.s. utan synbart mål eller struktur, ett totalt kaos helt enkelt. Där var det gummor som körde över småbarn med vagnar, gubbar som gick i vägen för irriterade, nykära, ungdomar och sånna där typiska barnfamiljer som bara skriker, låter illa och är i vägen. Fan ta dom, kan dom låta oss handla våra möbler i fred?

Vi tar en varsin gul lånepåse och tar en tur i butiken. Första stationen är sovrumsavdelningen för att be en stackars anställd att bygga upp en plocklista åt oss. Det blir mycket att knappa in på den stackars datorn.
Vidare går vårt äventyr, alltid vidare, allt djupare in i IKEA-butiken, vi plockar på oss bäddset, kuddar, täcke och lampor. Framme vid kassan väljer vi att kalla dessa småsaker en första tur och vi betalar och går ut.
Sedan kommer äventyrets andra etapp, nämligen maten, det är dags att äta lunch.
Samma förbannade barnfamiljer, tanter och gubbar sprang omkring och var ivägen, kön var en mil lång och när vi väl kom fram ville dom ha pengar av en också. Jävla svin...

Hursomhelst så höll sig det förbannade vädret i sig även på vägen hem. Med en resårbotten (Svaneholm 160cm) vilandes ovanpå resten av möblerna åkte vi hemåt i tokregnet... Låt mig säga att det mesta var dyblött när vi kom hem...

Samma jävla helvete som vanligt att bygga ihop allt. Hemma var vi vid 16-tiden och jag började genast bygga ihop allt...21:45 var allt klart... närmare 5 timmar av helvete.
Tur att resultatet blev bra, annars hade jag dödat någon...

Bilderna får tala för sig själv, tapeterna skall bytas ut.


Sängen från dörröppningen:


Rakt in från dörren, rummet är "kattgodkänt" som Ernst säger:


Från skrivbordet i hörnet:

Jag är sjuk, och då menar jag sjuk på mer än ett sätt. Ni ska få höra vad jag menar om en liten stund, men först lite bakgrundshistoria. Här kommer då lite av de privata saker jag så högt proklamerade att jag aldrig, aldrig, skulle skriva om på den här bloggen. Jag ber om ursäkt, det var inte meningen, jag bröt mitt löfte, jag är en dålig människa.

För ca fyra veckor sedan, på en fredag, så hade jag en illasinnad finne i mitt öra, då jag i normalfallet sover med öronproppar (för att slippa bli störd av oljud när jag sover), så ställde detta till en del problem för mig. Öronproppshelvetet gick ju inte in!
Med beslutsam hand förde jag därför in en tops i örat och förstörde satskapet, haha, där fick den jäveln!

Detta har senare visat sig vara ett dåligt beslut...

Någon dag senare hade jag rejält ont i örat, och kände, när jag försiktigt kände efter med ett lillfinger, fullt med små sår och sårskorpor i örat. Tanken "Detta kräver desinfektion!" gick genast genom huvudet. Fram med bomullstuss och Desivon, dränkte tussen i Desivonet och stoppade in tussen i örat. Ha, där fick de enerverande små skitarna som valt att härja i mitt öra!

Visst, det var säkert bra tänkt, men när så torsdagen kom och jag vaknade nästan helt utan hörsel på vänster öra och en bortdomnad känsla i vänster kind så började oron stiga i min kropp. Jag tryckte ner känslan i mina djupaste gömmor och försökte ignorera det, det skulle bli bättre...Det blir ju alltid bättre, eller?

För att göra en lång historia kort, och för att komma till poängen med hela detta inlägg, så kan vi säga att jag nu gått igenom två antibiotika-kurer, haft skumma droppar i örat och fortfarande inte hör speciellt bra på vänster öra!
Jag har också sedan den senaste veckan haft halsont, hostat, haft huvudvärk, varit yrslig och haft frossa... Kort sagt, jag har blivit jävligt förkyld!
Så, nu kan vi fortskrida till vad som egentligen var meningen med detta blogginlägg, att berätta de andra aspekterna på vilket vis jag är sjuk.

När jag då ligger här i min säng och skriver detta inlägg, fullt påklädd, inlindad i ett täcke, och fryser, skakar och knappt kan svälja riktigt... Vad tänker jag på då?
Jo, jag ligger här och känner mig dålig, har dåligt samvete, för att jag inte är på jobbet...
Jag ligger alltså här, och kan knappt maka mig upp ur sängen, och jag känner mig dålig för att jag inte är på jobbet och är en duktig arbetare?

Jag är inte bara sjuk fysiskt, jag måste ju för guds skull också vara gravt skadad psykiskt. Jag sätter alltså mitt arbete före min hälsa så till den grad att jag får dåligt samvete den första gången jag är hemma sjuk på fyra år? Jo, jag var hemma en torsdag för 2 veckor sedan också för att örat jävlades något enormt, men det är samma sjukperiod.

Jag måste fundera på hur det fungerar egentligen, varför jag känner mig illojal för att jag är hemma en gång, när jag faktiskt mådde så illa på väg hem från jobbet i måndags att jag spenderade de första 100-150m hem gåendes brevid cykeln istället för att cykla. Eller att jag, igår, när jag var på sjukhuset gick hela vägen hem för att jag inte orkade sätta mig på cykeln. Att jag sov 3 tmmar på eftermiddagen igår för att jag mådde skit, eller att jag däckat ihop i soffan/sängen de flesta kvällar jag kommit hem från jobbet den senaste veckan...

Nej, jag får nog fundera över hur pass sjuk man kan vara och fortfarande gå till jobbet, jag kan inte hålla på och arbeta när jag mår skit av någon obskyr anledning som jag inte ens själv vet om...

Jag hostade förresten upp en stor slemklump, vill någon köpa den så kan ni maila mig...

Jag kryper fram, jag drar mig själv längst marken i en allt segare fart. Framåt, framåt, bara lite mer framåt. Men tyvärr kommer jag aldrig fram till målet jag har satt upp, tyvärr ser jag aldrig den där eftersökta mållinjen vid horisonten. Jag pressar mig framåt, jag sliter, kämpar och gråter av utmattning.
Jag började springande, löpande, skrikande som en kåt katt en vacker vårdag.

Nej, nu tar vi det här igen, vi försöker få någon rätsida på det hela, men tyvärr verkar den räta sidan bli avig även idag. 

Det är fredag, sista dagen i veckan och det märks i hela ens ting, det är segt, närmast stillastående som dagen passerar framför ens ögon. Kolleger, klockor och allt runt omkring rör sig med en förundransvärd seghet. Att något kan vara så pass statiskt fast det faktiskt rör sig?

2 timmar, en evighet, en onsdag har passerat, en fredag är som fyra onsdagar, segt, smörigt och förjävligt.
Jag pratar givetvis där om relativa hastigheter, en onsdag är snabb, en fredag inte lika mycket.
Desto längre veckan går, desto segare blir det av någon för mig oförklarlig, men antagligen helt menlös, anledning.
Man kan se det hela som en gunga som man sakta snurrar upp runt sig själv, runt, runt och runt igen i en tät spiral. På måndag snurrar man, på tisdag snurrar man, sakta sakta, men med allt mindre varv, lite snabbare, lite snabbare.
När man då på onsdagen till slut släpper den så accelererar den upp, snurrar upp sig själv i en enorm fart tills all kraft tar slut och det går saktare och saktare. Det är torsdag, gungan snurrar med allt lägre hastighet, saktare, saktare. Det blir fredag och gungan har stannat, den står still, fysiken har sagt sitt... tiden har stannat...